Försvarsställning

Gång efter annan när människor ska kommentera mitt kommande yrke eller min nuvarande praktik så brukar det låta nått i stil med:
"Glassigt att ha en etta va?Sluta jobbet och åka hem vid 2 när barnen slutar"
"Kan ju inte vara så svårt att vara lågstadielärare, det är är ju kunskap som alla besitter"
När människor säger så så verkar det som om de tror att vi bedriver någon form av verksamhet som föder sig själv. Som om det vore undervisning och uppfostran som kommer spontant i stunden. För vad finns det att planera då jag ska lära ut ett alfabet som alla vuxna kan som ett rinnade vatten. Vad finns det för anledning att fundera på hur jag uttrycker mig då jag ska lära barn hur man läser av en termometer som är så självklar? Hur många olika sätt finns det egentligen att räkna ut en enkel subtraktionsuppgift på? Behöver jag ens funder på hur jag visar på kartan vart Stockholm ligger?
Kunskapen må vara simpel men kom aldrig och säg att det är en lätt eller icke tidskrävande uppgift att lära 25 olika individer exakt samma kunskap på exakt samma sätt för alla måste de nå upp till samma mål vid samma ålder. Metoderna är lika många som individerna och kunskapen lika komplex som människan själv.
Alla människor har en eller ett par åsikter om skolan för alla har de varit där. Det som de inte kommer ihåg i stunden då de förlöjligar, ifrågasätter eller kritiserar mitt yrke är att det var ett tag sen de var där. Då var de där som barn och förhoppningsvis så ser inte skolan ut som den gjorde då.
Jag är så fruktansvärt trött på att behöva gå i försvarsställning i samma sekund som jag nämner mitt yrkesval. Men jag tänker inte låta det gå förbi då människor lever i nån ovisshet kring vad lärauppdraget innebär och vad vi egentligen gör i skolan. Nästa gång det kommer nån ny kommentar om hur enkelt eller simpelt det är att vara lärare för låg-och mellanstadiet så kommer Nordlund inte bara gå till försvar, då blir det attack!