Bomull

Ljudet och känslan av bomull är så otäck att det gör ont i mig. Jag får fysiskt ont i kroppen när jag tar i bomull, framförallt när jag själv är torr om händerna. Det värsta man kan göra är att dra isär bomull som av oss människor har satts ihop. Det ljudet gör att jag får svårt att andas. Men då även jag ser viss nytta i användningen av bomull så använder jag den ibland dock bara till ett begränsat antal användningsområden. Eller faktiskt bara två. 1) när jag tvättar ansiktet med ansiktsvatten och 2)då jag tar bort nagellack. Det första löper utan problem men det andra är mycket problematiskt. De första naglarna går bra tills att fingrarna blir torra av nagellackbortagningsmedlet. Då är det enbart äckligt att arbeta med bomullstussen och jag funderar helt allvarligt på att sluta och där med gå omkring med en hand målad och en hand omålad. När jag har plågat mig igenom detta så måste jag dricka för min mun är som en öken. Och sen är jag återställd. Så reagerar jag på bomull.

Naturhistoriska

I veckan var vi på studiebesök på Göteborgs Naturhistoriska museum. Jag gillar ju museum så kan ju inte riktigt bli fel. Men att däremot övertyg ett gäng barn mellan 9-12 år att "museum är intressant och jättekul" det är lite av svårare uppdrag. Jag tycker ändå att vi lyckades skapligt bra. Det visade stort intresse för utställningen "människokroppen" och för de flesta djuren. Sen var kanske inte insekts- eller vattenrummet något de spenderade en längre tid i. Jag däremot jag gillade allt:)nja eller nästan....

Var lätt det är att komma ihåg att Sveriges största fågel heter Kungsörn och den minsta heter Kungsfågel. Det tyckte i alla fall ett par elever i 10-års åldern.

Om jag stirrar in i snöleopardens ögon så får den kanske liv. Ja kanske....

Häftigt att Kaskelotvalens huvud till största delen är fylld med olja. Från skelett till den vita linjen är olja. Mycket utrymme.

Valsalen var mäktig, men det luktade lite konstigt.

Vackra fjärilar.

Det mest komiska och märkliga med museibesöket var att jag helt otippat sprang på två människor som jag känner, varav en av dem är från Mjölby. Den första jag mötte vara en tjej som jag pluggade med i Karlstad. Hon bor och jobbar i Göteborg, och jag träffade henne så sent som i maj. Så inte jättekonstigt att träffa henne, men ändå lite då ingen av oss springer på naturhistoriska varje dag. Den andra personen, hon från Mjölby, var för 10 år sedan min gymnasielärare i naturkunskap. Hon var på naturhistoriska tillsammans med ett stort gäng gymnasielever från Kungshögaskolan, min gamla skola. Jag kände igen henne och flera av de andra lärarna men jag pratade bara med henne då hon var den enda som undervisat mig samt att jag kom ihåg hennes namn; Doris. Hon blev jätteglad när jag kom fram och presenterade mig och vi pratade en liten stund. Vi fann själva mötet mycket märkligt men trevligt.

Tänk va roligt det kan vara att gå på museum!

I am back!

Nu är jag tillbaka. Nu känner jag mig som mig själv igen. Att ta bort tonsillerna var lite av en pers. Det gjorde ont, var jobbigt, gjorde mig trött och satte stopp för den aktiva, livfulla och sociala Anna. Den jag är. Men nu känns det som att jag har återvänt. Jag kan jobba och vara social igen. Jag kan och orkar vara mig själv och göra det jag älskar att göra. Så nu kör vi!

Jag finner inga ord

Hur lyckligt lottad kan man vara? Hur lyckligt lottad kan jag vara?

Efter en period av ynklighet då jag varit beroende av andra människors hjälpsamhet och omsorg så inser jag det än mer. Just hur lyckligt lottad jag är.

Om det var ödet så är jag det ytterst tacksam, om det var slumpen så fick jag vinstlotten och om det var mitt val så valde jag helt rätt. För jag fick eller tog de allra bästa. Den bästa mamman och den bästa pappan.

Under de 10 dagarna då jag knappt kunde sköta min egen hygien(ja ok lite överdrivet) så skötte min mor om mig som om jag återigen vore en liten blond-lockig tös i regnbågsstövlar och toppluva. Hon lagade min mat, vaknade när jag vaknade, fyllde på mitt vattenglas, inhandlade isglass, la fram mina tabletter och tyckte så där moderligt synd om mig som bara en mamma kan. Och tack till pappa som lånade ut den servicen ett par dagar:)

Pappa gjorde faktiskt mer än så. Han skötte markservicen där hemma så att mamma i lugn och ro kunde vara här och ta hand om mig. Sen vet jag att han tänkte på mig och vårdade mig i sina tankar.

Mamma säger att jag inte behöver tacka för det som är självklart. Men jag känner mig så tacksam för att de, mor och far, ställer upp så mycket på mig. En tacksamhet och lycka som jag inte finner ord för. Jag kan inga så fina ord som skulle kunna beskriva hur jag känner för dem.

Jag kan bara säga att JAG ÄLSKAR DEM!

De är de bästa, min Mammus och Pappus!

Ett första möte

Ett första möte med någon väldigt speciell känns också väldigt speciellt. Det är något magiskt med att möta en liten ny människa för första gången. Denna oskuldsfulla lilla varelse som på ett sätt skulle kunna vara vem som helst, men redan nu är någon. Redan vid detta första möte har vi en relation till varandra. Den lilla nya personen vet inte om det än. Men det har vi. En relation som kommer sig av eller ur ett arv. Jag är någon för den här lilla personen som den inte bestämt själv. Just nu är det mamma och pappa som bestämmer vem jag är för den här lilla tjejen men tids nog när Leia har mer av egen vilja så är jag övertygad om att vi kommer bli de bästa kompisar.

Ett magiskt första möte. Här kunde jag slita blicken för kamerans skull:) Men det var svårt att sluta titta på den fina lilla Leia.

Storasyster gillar sin lillasyster

Stora förundrade ögon

Hos nya kompisen Isse gick det alldeles utmärkt att sova skönt.

Jag drömmer om att...

...tugga. Att få tugga på riktig mat. Mat som ger lite tuggmotstånd. Att riktigt få sätta tänderna i kött, bröd, potatis, grönsaker. Ja allt sånt. Mamma har gjort jättegod mat till mig de här dagarna efter operationen. Men all den maten har varit samma konsistens. Det enda jag kan äta; flytande eller mosat. Det är konsistensen jag är trött på och det är en annan konsistens som jag drömmer om. Bara jag har hostat upp de gråvita sårskorporna om ett par dagar så ska jag vräka mig i mat med ordentligt tuggmotstånd. Oj vad jag ska tugga.

Nu är dom borta

Igår blev det äntligen av. Operation som under en längre tid känts nödvändig. Igår opererades mina halsmandlar, eller tonsiller, bort. Hela operationsproceduren gick mycket bra. Jag hade bara lite svårt att vakna. Jag hade nämligen fått något annat typ av narkosmedel för att det andra innehöll nötter på något vis. Efter 1,5 timme på uppvaket kunde de rulla in mig på mitt rum. Under eftermiddagen sov jag mest och jag hade ingen speciell värk. På kvällen somnade jag skönt med både dropp och smärtstillande kopplat till armen. Men sen blev efternatten och morgonen ett helsike, då gjorde det bara ont. Jag hände mig yr och illamående när jag skulle åka hem, så jag fick ligga kvar och vila ett tag. Efter en kort taxifärd var jag hemma och bara 1 timme senare anlände mitt hembiträde M. Karlsson. Skönt att ha henne här när man känner sig lite ynklig. Nu ska jag bara ta mig igenom de här första fem dagarna, som sägs vara de värsta, så ska nog det här bli bra sen.

Jag hade en jättesnäll läkare som tittade till mig flera gånger under gårdagen. Först ett litet snack innan operationen då jag mest tyckte att han vara en vanlig lite halv flummig läkare. Men sen kom in till mig på uppvaket och sen en gång på rummet. Allt hade gått bra meddelade han och sen skojade och pratade han på. Han hoppades att jag var nöjd med mitt egna rum som han hade sett till att jag hade fått. "För att ligga bredvid ett massa tjocka gubbar som bara snarkar, det vill du inte" sa han och log.

Denna mäktiga regnbåge visade upp sig igår eftermiddag, vilket bidrog till lite glädje i drogdimman.

Sådant jag får höra varje dag

"Anna är du gift" frågar en flicka på 7 år. Hon brukar fråga i alla fall en gång varannan vecka.

" Nej det är jag inte" svarar jag och tänker ingen skillnad sen du frågade sist, vilket var för 8 dagar sedan.

"Nehe, är det ingen som har hittat dig än" säger då flickan, lägger huvudet lite på sne och tittar på mig med en lite sorgsen mm-lilla-gumman blick.

Tanke: sluta leta alla singlar där ute, gå istället omkring och vänta på att bli hittade.....

"Anna vill du veta vad jag har lärt mig idag?" frågar en pojke på 12 år.

"Ja gärna, berätta!" svarar jag.

"Att man INTE ska göra hemmagjorda raketer"

Tanke: skolan är en viktig källa till(inte kunskap)utan sunt förnuft....

"Jag gillar tv-spel, godis, banan och soffor. Ja och så min kompis Casper me" säger en 12-årig pojke då han ska berätta vad han tycker om och vad som gör honom glad.

Tanke: vilken härlig mix:)

"Först gjorde jag en puck för att jag gillar hockey men sen blev det inte så bra så då fick det bli min marsvins grav. Det här skulle bli min katt, men sen blev det ett perfekt tryne och då kom jag på att min farmors granne har en gris. Och det roliga med den är att om man går in i grisens hage så blir den galen" berättar en 12-årig pojke samtidigt som han visar upp den bild han målat för att beskriva sig själv.

Tanke: snacka om förmåga att kunna spinna vidare.

"Anna vet du vad mascho betyder?"

"Nej det vet jag inte."

"Det betyder kyckling"

"Jaha, på vilket språk då?"

Här funderar 8-åringen en stund, kliar sig i huvudet och svarar:

"Kyckling språket tror jag"

Tanke: låt detta logiska och kreativa tankesätt komma tillbaka till mig. Snälla.

Två 7-åringar har en liten lunchkonversation.

"Har du någon flickvän?"

"Ja...hihihi"

"Vad heter hon?

Pojken som ska svara kliar sig i huvudet och säger:

"Hm, jag minns inte nu men vi kan väll fråga henne. För jag minns i alla fall hur hon ser ut och man kan säga att jag känner henne"

Tanke: när blir relationer så svåra?