Visst berättade jag om min mors kärlek till...

...HUMLOR. Jag förstår varför alla dessa humlor vill bo hemma hos oss, för ingen annanstans kan de hitta någon som så gladeligen tar emot dem. Min mamma är inte bara snäll, västvänlig och välkomnande nej, utan hon är även omhändertagande. Hon klappar våra humlor förstår ni. Försiktigt med en fingertopp stryker hon dem över ryggen(?) Hon gör det inte bara för att vara snäll vid humlorna utan även för att påvisa hur ofarliga dessa små krabater är. "Titta får ni se att de inte bränns, de är jätte snälla!"

Sen vet jag dock inte om humlorna egentligen tycker om detta. För när mamma klappar dem så surrar de intensivt och lyfter på nått av de bakre benen och vevar och slå lite. Men precis som min mor säger så bränns de faktist inte.