Comeback

I veckan gjorde jag nån form av comeback, eller vad man nu ska kalla det. Jag spelade i alla fall min första fotbollsmatch med mitt korplag Hälsovetarna som jag har hittat via Korpen Göteborgs hemsida. Jag har verkligen längtat efter hela fotbollspaketet klä sig i kläderna, värma upp, tänka fotboll, spela fotboll, snacket, svetten, kampen, tröttheten och drivkraften som gör att man springer lite till. Jag fick verkligen min dos av det jag hade längtat efter. Sen fick jag även med mig ett par andra saker, nämligen ett blodigt knä och dyngsura kläder då vi 2 jätte skurar över oss medan vi spelade.

Så här ett par dagar efter när mitt knä fortfarande blöder och varar så kan jag inte låta bli att reflektera över hur min kropp tänker. För i läget där knät fick ta stryk så hann jag aldrig fatta ett medvetet beslut. Det var min kropp som helt instinktivt handlade utav sig självt. Det är så jag har kommit fram till att det måste ha varit. För det är inte första gången som jag glidtacklar mitt högerknä blodigt. Det är inte heller första gången jag spelar på konstgräs. Jag har erfarenheter av hur ont ett knä gör efter en glidtackling på ett sådant underlag. Erfarenheten finns där men varför stoppar den mig inte?Varför är drivkraften att bryta eller spela bollen vidare så stor att det faktum att det bara var en sketen korpmatch som inte spelar någon roll stoppar mig? Visserligen var jag i det här fallet cm från att göra mål då bollen efter min lilla uppoffring rullade på mållinjen, men ändå. Just nu känns det inte värt det, när knät får mig att röra mig som en 80-åring.

Blodigt knä och blöta kläder är del av magin med fotboll. Fotboll som jag älskar så mycket. Det är ju bara synd att man aldrig blev nån stjärna när fotbollen pulserar så hårt i blodet....:)