Klarar Götet av en S T O R M ?

Marken gungade, himlen öppnade sig och regnet verkligen vräkte ner. Stormen bröt ut och visade sin naturliga styrka. Nu finns det dock vissa delar i den upplevelsen som man kan ifrågasätta utifrån om det verkligen var en riktig storm. Regnet vräkte ner, det gjorde det verkligen lite ala storm manér. Riktigt vatten i riktiga vanliga vattendroppar. Även marken gungade men det gjorde den på grund av oss inte någon storm. Vi hoppade så att marken som Liseberg står på gungade. Den riktiga marken gungade. Inga av Lisebergs karuseller kan någonsin skapa den magkänslan som man får när man känner fast befintlig mark gunga. Men varför hoppade ni så att marken gungade undrar ni säkert nu. Jo vi hoppade till Hoffmaestro och Chraas musik och då framförallt låten Storm. Hoffmaestro bjöd upp till en stor hopp- och dansfest och inte ens regnet kunde förstöra den skuttglädje som de skapar.

Innan vi blev tokblöta.

Konsert med en massa paraply i vägen....

Boost för självförtroendet

Barn är större delen av tiden underbara och de är duktiga på att få mig att le. Sen ibland är de även små experter på att boosta självförtroende. Deras komplimanger, framsteg eller handlingar är som den allra bästa och starkaste kryddan för ens självförtroende. Att se ett barns utveckling, och veta att man har varit där och hjälpt till, är en av de bästa känslorna jag vet. Då mår jag bra för att de mår bra. Det är deras omedvetna sätt att boosta mitt självförtroende. Deras medvetna sätt handlar ofta om komplimanger, direkt till mig eller till någon som senare berättar det för mig. Så var fallet nu i veckan när en pappa sa att han hade något han ville berätta för mig. Han sa det med ett leende så jag förstod att det var positivt(= bra start) han har en dotter och son på våran 3-5 års avdelningen. De är nyinflyttade till Sverige och kan av den anledningen bara engelska. Väldigt rara och enkla barn som reser en tuff väg i och med att de är i ett nytt land där människor pratar ett mycket konstigt och obegripligt språk. De har de första veckorna varit väldigt tystlåtna och inte uttryckt vad de tycker om nån eller något. I alla fall så berättade deras pappa att pojken kvällen innan hade sagt: "Daddy do you know what?" Pappan svarade "No, you tell me" och pojken svarar "I really like that miss Anna" och sen hade han bara fortsatt äta.

Att få höra någonting sånt är det absolut bästa betyget man kan få. Jag mår nu väldigt bra för att jag vet att pojken mår bra och dessutom gillar mig. Hjärtat kan inte bli så mycket varmare än så.

Ola är älskvärt galen

När man har Lisebergskortet så får man helt plötsligt tillgång till en hel uppsjö med konserter. Det bästa av allt var att de artisterna som jag helst av allt ville se också hade Liseberg på sitt schema just i augusti, min första månad i Göteborg. Så synkat och bra! Så inom loppet av tre dagar fick jag se både The Ark och Hoffmaestro and Chraa. Så lovely! The Ark har jag inte sett sedan sommaren 2006, eller om det var 2007? Strunt samma, längesen var det i alla fall. 2007 insåg jag visst att var nu när jag googlade. Jag har verkligen gillat dem när jag sett dem live, för de är grymma på scen. Ola bjuder alltid på en show. Inget undantag denna gången på Liseberg kan jag säga. Han är så ärlig, härlig och bjuder på sig själv på ett underbart sätt!

Jag älskar att se The Ark!

Comeback

I veckan gjorde jag nån form av comeback, eller vad man nu ska kalla det. Jag spelade i alla fall min första fotbollsmatch med mitt korplag Hälsovetarna som jag har hittat via Korpen Göteborgs hemsida. Jag har verkligen längtat efter hela fotbollspaketet klä sig i kläderna, värma upp, tänka fotboll, spela fotboll, snacket, svetten, kampen, tröttheten och drivkraften som gör att man springer lite till. Jag fick verkligen min dos av det jag hade längtat efter. Sen fick jag även med mig ett par andra saker, nämligen ett blodigt knä och dyngsura kläder då vi 2 jätte skurar över oss medan vi spelade.

Så här ett par dagar efter när mitt knä fortfarande blöder och varar så kan jag inte låta bli att reflektera över hur min kropp tänker. För i läget där knät fick ta stryk så hann jag aldrig fatta ett medvetet beslut. Det var min kropp som helt instinktivt handlade utav sig självt. Det är så jag har kommit fram till att det måste ha varit. För det är inte första gången som jag glidtacklar mitt högerknä blodigt. Det är inte heller första gången jag spelar på konstgräs. Jag har erfarenheter av hur ont ett knä gör efter en glidtackling på ett sådant underlag. Erfarenheten finns där men varför stoppar den mig inte?Varför är drivkraften att bryta eller spela bollen vidare så stor att det faktum att det bara var en sketen korpmatch som inte spelar någon roll stoppar mig? Visserligen var jag i det här fallet cm från att göra mål då bollen efter min lilla uppoffring rullade på mållinjen, men ändå. Just nu känns det inte värt det, när knät får mig att röra mig som en 80-åring.

Blodigt knä och blöta kläder är del av magin med fotboll. Fotboll som jag älskar så mycket. Det är ju bara synd att man aldrig blev nån stjärna när fotbollen pulserar så hårt i blodet....:)

Men hjälp vad har hänt med kräftorna?

Tjejen som ligger år efter med sin blogg is from now on back. Jag är glad och jag hoppas att jag kan glädja er. Det är mycket som det skrivas om nu, för oj vad det händer grejer i Göteborg och i Mölnlycke och var jag än befinner mig. Minnet är kort så jag har många små kom-ihåg lappar med ämnen som jag vill skriva om på bloggen. Håll i er för här kommer de en efter en.

För ett par helger sedan var det kräftskiva och för första gången i mitt liv så skulle jag på kräftskiva någon annan stans än i Västra Hargs trakten. Mitt livs kräftskivor har nämligen ägt rum där ute i skogen. Nytt ställe och problemen hopade sig och viktigast av allt, vart köper man kräftor? Jag menar i Västra Harg så fiskar man själv eller så känner man nån som fiskar eller så känner man nån som känner nån som fiskar eller så är man handlardotter till handlarn som känner alla och i en blink är vart-köper-man -kräftorna problemet löst. Emelie, som dock inte äter kräftor, hade sten koll på vart jag skulle vända mig. Vi besökte fiskbilen. Förutom lukten en ganska trevlig upplevelse med mycket trevlig personal som helt klart fick en rolig dag i och med vårat besök. Jag lovar jag fick en chock när jag fick syn på deras kräftor. Helt ljusa, utan en liten tillstymmelse av en liten röd fläck. Men de var stora så det var väldigt positivt. Om jag hade stannat upp nån minut och tänkt efter så hade jag kommit på att jag vet att det finns flod-och havs kräftor och då hade jag med denna kunskap kunnat räkna ut 1+1. Men nyfiken i en strut som man är så förklarade jag för fiskkillen att jag är van vid röda kräftor och att jag kände mig lite förundrad över hur annorlunda de här såg ut. Han log och förklarade och visade och berättade, och vips så fick jag mig en liten kräftlektion. Mycket trevligt! Jag fick bland annat lära mig att havskräftorna inte ändrar färg så som flod kräftorna gör när de kokas. De är alltid ljusa medan flodkräftorna går ifrån att vara svarta till att bli röda.

De ljusa små rackarna.

Oh det var så gott! Vi var ett gäng på 8-10 personer. Först hade vi som lite knytis med en massa gott...pajer, sallader, bröd, ost, såser och se de underbart goda kräftorna. Havskräftorna är som sagt större och därmed en massa mer gott kött. Mums vad vi åt.

Hattar på

Vissa hade till och med svårt att sluta äta när det var dags att kasta ut alla skal. "Man kan bara inte så här mycket gott gå till spillo" sa Klara och stod och åt bland alla skal.

Ha tålamod!

Det finns så mycket som jag vill skriva om...bleka kräftora, klackar som trillar av(utan att märkas)min comeback och en galen Ola....men min datortid är begränsad. Jag längtar efter MIN dator som jag ska få nästa vecka. Då ska ni få höra om allt, jag lovar!Håll ut, det kommer!

Kalas, kulturkalas

Man skulle kunna säga att förra veckan är den största anledningen till varför jag älskar att bo i stad, en större stad. Förra veckan var en hel tidning full av möjligheter. Hela dagar, flera dagar, som erbjöd allt från bergodalbanor för smaklökarna till skrattkramp i käken. För förra veckan så var det kulturkalas i Göteborg. Kalas i sig är ju oftast mycket trevliga och när de dessutom innehåller mångfald, olikheter, likheter, nyheter och njutning för alla våra sinnen så blir det bara bättre. Jag var och lyssnade på musik, luktade på Italienska ostar, skrattade åt tokiga skämt, imponerades av duktiga dansare, smakade på Brittisk marmelad, tittade på gatuunderhållare från världens alla hörs och kände glädje i att få vara i en så levande stad. Jag höll mig till det som erbjöds utomhus, men hade jag velat varit under tak så fanns det konstutställnngar, förhandsvisningar av biofilmer och teatrar att besöka.

När det är gratis så är det alltid slusålt sa Peter Wahlbeck på skrattfesten. Men inte är väl det så konstigt. För när det är gratis så kan man utforska och upptäcka utan att behöva välja bort den dyra goda osten eller stressa på den man ringt upp för att de dyra minuterna på mobilen bara tickar iväg. När det är gratis behöver man inte prioritera, välja och därmed välja bort. För när det är gratius så kan man i mån om tid, ork, lust och sällskap gå på allt. JAA man kan gå på ALLT!

Götaplatsen när Jose Gonzalez spelade.

Två glada töser som trivs i stan.

Det var många som ville vara med på skrattfesten.

Tok snabbt

I Uddevalla kör båtarna tok snabbt, och då menar jag verkligen super duper fort. Eller de gjorde de åtminstonde när jag var där förra helgen. Nån sa 260 km/timmen och det är ju ganska snabbt. Nu har jag i och för sig inte varit i Uddevalla så många gånger men juag tror mig veta att hastigheterna över 200 km/timmen var ett undantag. Undataget intresserar prinsar från Dubai och vanligt folk från västkusten och går under namnet Grand Prix. Riktiga racerbåtar drog fram på vattnet utanför Uddevalla och jag var där och kollade med min underbara Bengan som bor i stan. Fösta dagen blev det inte så mycket av race då kraschar satte stop för den ena båten efter den andra. Dag två fick vi till slut se 4 båtar köra varv efter varv. Roligt och intressant de första utav de 16 varven, men herregud vilken långtråkig sport. 16 varv tar lång tid och är mestadels av tiden helt ointressanta. Det mest intressanta som kunde hända var en krasch och det vill amn ju inte se, folk kan ju göra sig illa när de kör så fort. Men nu har jag upplevt detta och är därmed en erfarenhet rikare:)

Inga båtar men tjejerna har det gött i solen

Galet snabb båt

En bår med helikopter på släp. Allt skulle filmas.

Minigolf och världens godaste sallad

Stockholm visade sig från sin allra bästa sida förra helgen när jag var där. Det var solsken och varma vindar. Efter två dagars arbete så blev det en helt underbar kväll med goda vänner. Första blev det en rafflande minigolf match (ja, all sport är en tävling och därav match...) Vi fick prova på en lite ny typ av bana, eller i alla fall ny för oss. Inga gröna lurviga mattor utan ren betong. Men detta verkar vara det hetaste underlaget inom minigolfens värld för på denna bana ska man 2011 spela minigolf VM. Sanna var den som höll ihop sitt spel på bästa sätt och tog därmed också hem segern. Sanna har själv vid ett par tillfällen erkänt sig vara en sämre vinnare än förlorare och det är vid tillfällen som dessa som man får detta svart på vitt. Här poserar hon högst upp på prispallen, stolt som en liten tupp:) Jakob och jag kände inget behov av att ställa oss på våra platser på prispallen.

Fin utsikt på vägen hem.

Världens godaste sallad!

Väl hemma så blev det vin och halloumisallad. Det var min första, men absolut inte sista halloumi sallad. Så galet gott! Fräscht och gott på samma gång. Efter maten blev det ett par utsökta Cosmopolitans. Sammanfattningsvis så var det en helt underbar kväll!

Min nya kalender

Nordan kunde inte låta bli. Kalendern som vi fick var vit och tråkig och inte alls jag. Ut på stan och köpa papper. Hem. Klipp och klistra och vips så var den genast mycket mer personlig. Nu är den fin och älskvärd och bara min!

Före

Efter...framsida

Baksida

This is me

Förra veckan så träffade vi nya människor så gått som varje dag och vad brukar man göra när man träffar främlingar. Jo precis, man presenterar sig. Som kreativa pedagoger så tycker man att det är lite platt att bara säga sitt namn, sin ålder(tydligen bara svenskar som gör det har vi konstaterat), uppväxtort, yrkestitel m.m. Så presentationerna har vid varje nytt tillfälle fått en ny utformning. I onsadgs så fick vi ett papper där vi skulle rita något som var symboliskt för oss och gärna någonting som de andra ännu inte visste om. Beslutsångesten tog mig och min "teckning" fick bli lite tredelad. Jag förklarade den genom att säga: fotbollen och sport är mitt hjärta, min stora kärlek. Kronan står för alla kungafamiljer som är min lilla hemliga passion. Detta intresse kan jag tacka mammas prenumeration av Svensk Damtidning för. Och utan skogen och naturen runtomkring mig skulle jag inte kunna leva.

Så detta är jag!

Livet i Göteborg har börjat bra

Fösta veckan ligger bakom mig. Fösta veckan som västkustbo, första veckan som Göteborgare(eller hur blir man det?) första veckan som förskollärare, första veckan som fast anställd pedagog på en privatskola och första veckan som förvirrad på okänd mark(och då menar jag på många olika plan). Utav dessa 7 dagar så har jag visserligen bara spenderat ungefär 3 av dem i Göteborg, men det har varit 3 lustfyllda, glada och bra dagar. Det här nya äventyret kommer bli bra det är jag helt övertygad om. Veckan började med solsken så Emelie och jag invigde vårat nya "samboskap" med en middag på balkongen. Och är det invigning så äter man, som ni kan se, på fintallrikarna. Ja minsann det gör man.


De första veckorna(månaderna?) kommer kantas av mycket arbete men i en stad som Göteborg så kan man inte bara åka hem och slänga sig på soffan. Nej icke, för här erbjuds och lockas man ständigt till sociala aktiviteter. Ta denna veckan t.ex. då är det Göteborgs kulturkalas och då kan i alla fall inte jag sitta hemma. Jag menar ett gratis kalas det tackar man inte nej till.

Trädgårdslekar

Sista helgen innan det var dags för min flytt så blev det en supermysig kväll med mor och far, Johan, Helen och Philip. Innan maten så spelades det golf, med blandade resultat, och boccia. Det känns onödigt att berätta att jag vann bocciaturneringen, men bara så att alla har detta klart för sig:) Vinst eller inte det vara bara så himla kul att spela tillsammans då det verkligen är vår grej att spela/ trädgårdslekar. Vissa av bocciabollarna hade varit med så länge att de under kvällens lopp gick sönder. Jag njöt av varje sekund för vi skrattade och hade så himla roligt!

Mamma med sin egna lilla stil

Golf

För vissa gick bollen lite snett

Kusiner vitaminer

Efter mycket god mat så blev det ännu godare efterrätt

Visst berättade jag om min mors kärlek till...

...HUMLOR. Jag förstår varför alla dessa humlor vill bo hemma hos oss, för ingen annanstans kan de hitta någon som så gladeligen tar emot dem. Min mamma är inte bara snäll, västvänlig och välkomnande nej, utan hon är även omhändertagande. Hon klappar våra humlor förstår ni. Försiktigt med en fingertopp stryker hon dem över ryggen(?) Hon gör det inte bara för att vara snäll vid humlorna utan även för att påvisa hur ofarliga dessa små krabater är. "Titta får ni se att de inte bränns, de är jätte snälla!"

Sen vet jag dock inte om humlorna egentligen tycker om detta. För när mamma klappar dem så surrar de intensivt och lyfter på nått av de bakre benen och vevar och slå lite. Men precis som min mor säger så bränns de faktist inte.

Trött, matt och full....förväntansfull

Första dagen på jobbet är till sin ända. Jag stämplade(det gjorde jag inte men det hade varit lite coolt om de hade haft en stämpel klocka) in kl. 9.00 och stämplade ut kl. 17. Det var en lång dag av så gott som passivt mottagande. För det är mycket vi ska lära oss. Vi är alla nya, på en ny skola, inom ett nytt skolsystem och sen är vi även nya inför varandra. Allt är nytt och 8 timmars sittande och lyssnande är jobbigare än vad det låter. Det är så mycket att ta in, men det är så roligt att lära sig så jag vill kunna ta in allt där, då, på en gång. Då blir man trött och matt och full...
Men sen blir jag även förväntansfull och nyfiken och otålig. Jag vill börja med allt nu, jag vill upptäcka, se och möta. Lokalerna, materialet, barnen, föräldrarna, omgivningen, arbetssättet, förhållningssättet. Men någon har ju sagt att det är inte målet som är det viktiga utan vägen dit och vägen dit kommer att ge mig allt detta.
Sen är jag helhjärtat glad och stolt över den grupp människor som jag, lilla jag, nu ingår i. Olika nationaliteter, olika kön och åldrar. Människor som bär på så mycket erfarenheter både som pedagoger men också som människor. Det vi kan göra tillsammans tror jag kan bli något stort!