Göteborg är inte så stort som man tror

Göteborg är en så pass stor stad att jag inte alls förväntar mig att möta människor jag känner. Jag ser mig inte ens omkring. Jag tittar inte riktigt på mina medmänniskor som jag möter på stan mitt i allt vimmel. När jag där emot är i Mjölby eller Karlstad med för den delen så kollar jag på folk för där förväntar jag mig att möta människor jag känner. I Stockholm kollar jag på folk bara för att jag letar kändisar;) I alla fall så vet jag att jag tittar på människan jag möter om det bara är vi som går på trottoaren. Då tittar jag och ler lite åt den jag möter. De gånger jag öppnar på jobbet så möter jag alltid en och samma kille. Han är antagligen på väg ifrån sitt hem i Mölnlycke till bussen och jag kommer från bussen på väg till jobbet. Att klockan är runt 06.00 på morgonen gör att vi är ganska ensamna ute i Mölnlycke. Jag öppnar inte speciellt ofta men varje gång möter jag den här killen. Efter att vi hade mötts ett par gånger har vi nu börjat hälsa på varandra. Vi ler och hälsar. Efter att vi har hälsat så tänker jag alltid "Undra om han vet vart jag ska?(Han bor nämligen granne med skolan)Och undra vart han ska? Vart jobbar han någonstans?" Den här killen har en speciell gångstil, han går med armarna så rakt ner och sen har han arbetskläder på sig så jag ser att det är han på långt håll. Då när jag ser att det är han så blir jag alltid lite full-i-skratt just för att han går lite roligt.

Nu kommer jag till det roliga med det här inlägget för idag när jag sitter på spårvagnen hemifrån mig på väg in till stan så kliver den här killen på spårvagnen. Bara en station ifrån där jag bor. Tänk va roligt om det är så att jag jobbar där han bor och han jobbar där jag bor, hur komiskt vore inte det. Nu såg han inte mig så vi fick inte tillfälle att hälsa, men ändå vilket roligt sammanträffande.