Simon och ekarna

Jag har aldrig varit en bokmal, men jag har under de senare 10 åren av mitt liv hittat en tjusning med att läsa. Kan till stor del bero på att läsningen idag sker på egen fri vilja och inte är ett tvång under skolans pekpinne. I vilket fall som helst så blev jag stört förälskad i den senaste boken jag läste; nämligen Simon och Ekarna. Det bildliga, talande och lite gammaldags språket som Marianne Fredriksson använde när hon skrev boken tilltalar verkligen mig. Författaren beskrivev människorna och deras öden på ett så verklighetstroget och djupt sätt att jag förstod dem, kände med dem och önskade att jag hade fått träffa dem. I fantastiska böcker finns fantastiska citat, så här kommer ett par av dem:

Folk kom och gick i verkstaden och mitt i strömmen satt Petter och Karinbarnet, änglabarnet, livets socker, ögonstenen. Visst fanns det en och annan som skrattade åt honom och hans gränslösa kärlek, men detta var Värmland och där fanns utrymme för konstigheter. Så det var i stort goda skratt.

Karin och Simon pratar om Olga, en judisk flicka som överlevt ett koncentrationsläger.
Karin undrar hur flickan är och Simon svarar:
- Hon är åpen(göteborgska) på allt, hungrig. Och ibland får hon sådana där ögon du vet som Isak hade den där gången. 
Karin nickade. Tomma, tänkte hon. Kanske ögon som sett för mycket måste tömmas.