DÅ och NU

När mina föräldrar för ett par år sedan sålde huset som vi hade bott i sedan jag var 8 år var det många kompisar som frågade om det inte kändes jobbigt, sorgligt eller vemodigt att lämna huset där jag hade växt upp. Jag kan inte förneka att jag inte kände en viss sorg eller vemodighet, för mycket av mitt liv är förknippat med det huset. Mitt rum, barbierummet på vinden, lagret i affären, puben, jo det kommer alltid vara ett viktigt hus. Men att lämna det huset blev inte lika smärtsamt för att vi flyttade till ett annat hus där jag också vuxit upp. Det nya huset var från början min farmor och farfars sommarstuga. En sommarstuga där både pappa och jag vuxit upp. Så vi flyttade från ett hem till ett annat. Från ett hem fullt av minnen till ett annat fyllt med lika många minnen. Så det känns fortfarande som att mina föräldrar bor i mitt barndomshem.

1989

2011