Minnen

Idag när jag gick hem genom Slottsskogen så mötte jag säkert en handfull med Cairnterrier vovvar och varje gång så tänkte jag på min gamla Rudde. Jag och Rudde, eller Rudolf som han egentligen hette, växte upp tillsammans. Han föddes 1991 och vi träffade honom första gången när han bara var ett par timmar. Så från 1991, då jag var 7 år, fram tills att han dog 2003, när jag var 19 år, var han den lillebror som jag aldrig fick. Han var en hund full av personlighet och attityd. Han var envis och tjurig som få och han jobbade hårt för att vara the king of the castle. Han och jag bråkade lika mycket som vi lekte och myste. Han kunde många gånger vara arg och vresig och han drog sig inte för att nappa till än, men han skrämde aldrig mig. Jag stod emot, utmanade honom och fick några ärr både här och där. Men jag älskade honom som en riktig bror och jag vet att han älskade mig. Jag vet att han har lämnat lika tydliga spår hos mamma och pappa som hos alla andra som fick lära känns honom. Tomrummet efter honom kommer alltid finns där och varje gång jag ser en sådan där envis och kaxig liten Cairnterrier så tänker jag på våran älskade gamla Rudde. Men jag gråter inte längre, nej jag ler när jag tänker på hur unik och härlig han var.

Jag och Rudde för en herrans massa år sedan...