Vad ska du bli när du blir stor?

Sista veckan på universitetet innan det är dags för slutpraktik. Innan jag går in på det jag tänkt skriva om så måste jag få skriva av lite om slutpraktiken. Bara ordet slutpraktik ger mig lite rysningar, rysningar av den sorten som kommer av prestationsångest. Ordet slutpraktik får mig att ställa väldigt höga krav på mig själv. Jag vet att jag inte behöver göra det för jag förväntas inte vara en perfekt lärare bara för att jag gör min sista termin. Utan jag tror mer att det handlar om att jag vill kunna känna vilken bra blivande lärare jag har blivit efter att läst på lärarprogrammet i 3,5 år. Jag längtar till praktiken och det ska bli så kul att komma ut på en skola igen, men det sitter en liten prestationsdjävul på min axel och viskar i mitt öra. Jag hoppas att han trillar bort när jag springer till bussen på måndag morgon......

Sista veckan på universitetet som sagt(skrivet) och då är det projekt vecka när man läser IKT och vi jobbar med digital storytelling. Varje studiegrupp ska göra en film. Digital storytelling handlar mycket om personligt berättande, att få uttryck för sin egen röst o.s.v. Så inte nog med att de vill att visar en film på fredag den ska också vara personligt berättad. 4 helt olika individer, som inte känner varandra sedan tidigare, ska tillsammans berätta en personlig berättelse. Vi bestämde oss för att leta efter minsta gemensamma nämnare för att vi alla skulle kunna känna att berättelsen var just vår. Vi insåg ganska snart att vi alla hade haft karriärs drömmar som lärare eller andra vuxna satt stopp för, i värsta fall genom att slå men oftast genom att inte uppmuntra eller ta oss på allvar. Ni som har känt mig länge vet att jag drömde om att bli kock. Jag minns så väl den gången då jag fick ha två dagars prao i köket på Änggården(ålderdomshem i Mjölby kommun) och jag för första gången kände mig som en kock eller kokerska. Nog för att jag bara var 11 år och ägnade dagarna åt att bre smörgåsar och röra i den stora soppkastrullen, men intresset för matlagning växte sig bara starkare i och med detta. Sen kom jag till högstadiet där mina drömmar gick i kras i samma stund som min hemkunskaplärare för 25 gången anklagade mig för att flörta med pojkarna mer än att laga mat. Vem har sagt att man inte kan göra båda? Men i det här fallet hade hon fel, jag ville laga mat och la heller inte energi på något annat. Hatet mot hennes arrogans, blindhet och oförstålse för vad som egentligen hände varje måndags e.m. då vi alla klev in i hemkunskapssalen krossade mina drömmar om att bli kock.

Nordlund som framtida kock.....

Idag kan jag känna att det inte gör så mycket och jag är inte längre arg på min gamla läraremen jag kommer heller aldrig tycka om henne. Min erfarenhet säger mig att lyssna på barn och ungdomars drömmar och mål och framförallt ta dem på allvar. För vem har rätt att stoppa Axel ifrån att bli frisör eller Sofia ifrån att bli byggingenjör?