Att vara jagad av en hungrig varg denna kväll förklädd till rödluvan

...nått i den stilen sa Jonas Karlsson och syftade på Petter Northug som på ett helt galet sätt jagade tätklungan i gårdagens stafett. Inte för att Petter var i mitt fokus då Sverige ledde loppet i stort sätt från start till mål, men nog var jag lite rädd för den rakarn. Han visade krafter som kändes omänskliga där ett tag innan Hellner la i sin högsta. Innan dess slets jag lite mellan hopp och förtvivlan. Jag visste att de kunde lyckas men samtidigt tänkte jag på hur mycket loppet liknade det Kalla och Haag gjorde i sprintstafetten. De ledde hela tiden fram tills upploppet.....jag ville inte att det skulle bli så igen och den där Northug byggde upp den oron. Men det blev inte så, norsken nådde inte hela vägen fram, tjecken och och fransmannen blev ifrånåkta, inga stavar gick av, svensken stod på benen och han åkte rätt.....JJJJAAAAA det blev ett GULD! Det var underbart att titta på och det är få idrottsmän som jag unnar att stå högst upp på prispallen så som Anders Söndergren. Han är en lojal, glad och lättsam arbetsmyra som har haft så mycket motgångar att bara tanken på att han kunde vinna sitt guld fick mig att börja gråta. Sen grät jag för dem allihop men mest för den leende Anders!Oh så kul och oh så bra det blev!

Northug må vara dryg, lurig, listig och lite trälig ibland, det tycker jag faktist men igår var jag så imponerad av vad han gjorde. Att själv ta ikapp så mycket som han gjorde, med en så målinriktad och envis blick att man som jag tidigare skrev blev rädd för han. Hur långt kan den här karln egentligen pressa sig själv? Jag håller med Blomqvist som sa att Northug åkte "snuskigt fort"....för så bra var det och därför så tyckte jag att han och hans lag var värda silvermedaljen igår. Men det var helt fantastiskt att få slå just dem!