När människor försvinner...

...gör det så fruktansvärt ont. Gamla eller unga, friska eller sjuka. Smärtan man känner och det där onda inuti det är det samma. För hur det än är så är de rent fysiskt borta och man kommer aldrig mer kunna sitta bredvid dem, möta deras blick eller ta på dem. Nog för att man inte känner känslor som orättvisa, vanmakt och ilska då en gammal människa helt naturligt dör, så gör det fortfarande ont.

Just nu gör det ont för att Gunvor har lämnat oss. "Vem var hon då? Hon som har dött" frågade en elev idag efter att jag berättat att jag förlorat någon nära. Ja vem var hon? Hon var en generös, rolig, levnadsglad, godhjärtad, ungdomlig, fördomsfri och glad människa som för 17-18 år sedan kom farande in i min familjs liv. Min morfar hade efter ett tag som änkling träffat en ny livskamrat, någon som gjorde honom levnadsglad igen. Tyvärr så fick inte min morfar och Gunvor så många år tillsammans då han för 15 år sedan gick bort i cancer. Vi fann varandra Gunvor och jag. Gunvor, utan barn och barnbarn och jag, utan morföräldrar. Hon blev en extra mormor, en extra person att tycka om och bli omtyckt av. Och dessutom en helt fantastisk sådan.

Jag hoppas att hon mår bra och återigen kan dansa mycket där där hon är nu.

Vila i frid du underbara människa.