Kändis på stan 1

En sak som jag gillar med större städer är att man anonymt kan traska omkring på stan och inte träffa nån man känner. Det gör inget om jag halkar och ramlar, har konstiga kläder eller går och sjunger högt till musiken jag lyssnar på för det är ändå ingen som känner mig. Jag tycker att det är ganska skönt. Detta är en av anledningarna till varför jag har valt att flytta till en större stad än en mindre. Utifrån mitt yrke så är det ännu skönare att inte vara igenkänd på stan. Jag vill inte bo och jobba i en stad där jag alltid eller i alla fall oftast möter en förälder eller ett barn när jag är på stan som privatperson.

Jag trodde att jag gjorde mitt livs smartaste drag då jag valde att bosätta mig i Göteborg och jobba i grannkommunen Mölnlycke. I Mölnlycke är jag bara när jag jobbar och i Göteborg är jag privatpersonen Anna, and thats the way I like it. Chansen att ens träffa någon man känner igen i Göteborg är så liten att den knappt finns....trodde jag ja.

För ett par dagar sedan så kom jag glatt pratande och gående på stan. Nej jag pratade inte med mig själv utan med Isse. När jag tittade upp och såg jag ett ansikte som jag kände igen, och så tittade jag till ordentligt så där som man gör. Då möts jag av ett stort leende och ett "hej, hej" från en mamma på min skola(vilket betyder en mamma till ett barn på skolan där jag jobbar) Jag svarade tillbaka med ett glatt "hej hej" och sen skildes våra vägar åt. Först tänkte jag "men nej, jag känner inte ens igen alla föräldrar än och redan träffar jag en av de som jag faktiskt känner igen på stan i Göteborg. Hur stor är sannolikheten?Där försvann min föreställning om att inte behöva träffa jobbfolk på stan"

Men sen tänkte jag om: "eh det var ju ganska trevligt att få hälsa på nån man kände igen på stan och jag gav ju inget dåligt intryck för jag vara nykter, påklädd och hälsade trevligt tillbaka"