Buss 52

Buss 52 var utan tanke på resmålet en upplevelse i sig. Glada i hågen gick vi på. Först hoppade Emelie upp på ett säte och tätt därefter kom jag. Genast då jag satte mig så kändes det som att vi satt på varandra eller jag liksom halvt i hennes knä. Vi försökte båda maka åt oss lite så där som man gör när man känner att man tar varandras plats och liksom sitter lite omlott. Men inget hände, det var som om vi satt fast. Vi började fnissa och studera sätet, för visst måste det vara ett konstigt säte. Vi insåg ganska snart att det här sätet längst fram i bussen nog bara vara gjort för en person. Och där satt vi och trängdes. Ännu mer fniss. Men för att försvara våran handling så var det ändå förhållandevis brett för att bara vara gjort för en ensam individ och lite mysigt var det allt att sitta där och hålla om varandra. Mitt i denna undersökning av sätet så börjar Emelie fundera på vart bussen egentligen åker. Inte alls den vägen hon hade tänkt. Så istället för raka vägen till målet så fick vi oss en liten oväntad sightseeingtur, dock bara i centrala Göteborg, men ändå. Så ta buss 52 om du vill ha en nära och ny upplevelse:)