Barn inspirerar mig, barn förgyller och gör mina dagar händelserika och intressanta, barn väcker starka känslor hos mig och barn gör mig barnslig. Men barn får mig också att känna mig gammal och tråkig. Deras digitala kunskap och kreativa lösningar, söta naivitet och barnsliga oförstånd får mig att känna mig som en paragrafridande tråktant. Jag ser en dator och de ser en hel cyber värld. De tittar på en jordglob men ser hela vårt solsystemet och tre stycken till. Jag tittar på en jordglob och tänker "men hur stort kan det egentligen vara?". De tittar på Erik Sade och ser sig själva. Jag tittar på Sara Varga och tänker "de ser man ju att hon har opererat läpparna" (jag det pratas mycket om melodifestivalen i en F-1:a)Jag berättar för dem att vi måste vara snälla mot vår planet så att vi inte förstör den(vilket vi håller på att göra), de blir förtvivlade, börjar gråta och säger "jag vill inte dö"
Varför tappar vi den barnsligheten som skulle kunna göra oss för evigt unga eller vem fasen är det som tar den ifrån oss? Kunskap vill jag kunna ge till "mina" barn men förstånd ska jag lära ut väldigt sparsamt, så att de förblir unga och roliga.
Dagens tanke från en 6 åring:
"Anna, hur kommer det sig att Grönland är fullt av is och Island helt grönt? Det känns dumt att det är så"
No comments:
Post a Comment