I somras fyllde min lille kusin Philip 15 år. 15 år är inte så litet, tycker kanske både du och Philip. Det är det som är så konstigt. Philip är min lille kusin som jag barnvaktade när han vara mellan 6 månader-2 år. Han är och förblir liten. Det är i alla fall så jag önskar att det var. Jag tittar på Philip och ser att han är 15 år. Men jag fattar det inte. Nog för att jag bara var 13 när jag tog hand om denna lille skit som sov med tuttetrasan över huvudet, älskade sin gå-stol och var rädd för helikoptrar. Det känns som igår och att jag tänker så gör att jag känner mig gammal. Så när blev jag gammal och Philip 15?
Philip och jag träffas inte alls så mycket som vi gjorde när han vara liten och jag ung, men vi står varandra väldigt nära. Vi knöt starka band under hans första år i livet. Han var den första person som jag på nära håll fick följa under hans uppväxt. Jag bytte hans blöjor, matade honom, hjälpte honom lära sig gå, springa, hoppa och cykla. Jag lärde honom bus och skällde på honom ibland. Jag hämtade honom på dagis och vinkade till honom när han gick på skolbussen. Jag lärde honom simma och gick på bio med honom. Vi har åkt pulka och karusell, bakat och lagat mat, skrattat och gråtit ihop. Han är något speciellt min lille Philip....även om han nu inte är liten längre.
Hans fina födelsedagstårta.
No comments:
Post a Comment