Hemma i skogen

Jag håller fortfarande på med någon sorts sommarrapportering här på bloggen. Bara för att man har två månaders blogguppehåll så betyder ju inte det att man inte har nått att berätta från de månaderna. Jag har fortfarande mycket att berätta om från min sommar. 

Här kommer en liten bildkavalkad från skogen där hemma i Västra Harg. Naturen och skogen är så vacker och magisk i sin helhet och samtidigt full av små, fina och förtrollade detaljer. 

Den ger energi och ny kraft.

Den fina trädgården i Runnis.

Med skogen runt hörnet.

Underbara Runnis

Bus:)

När blev jag gammal och Philip 15?

I somras fyllde min lille kusin Philip 15 år. 15 år är inte så litet, tycker kanske både du och Philip. Det är det som är så konstigt. Philip är min lille kusin som jag barnvaktade när han vara mellan 6 månader-2 år. Han är och förblir liten. Det är i alla fall så jag önskar att det var. Jag tittar på Philip och ser att han är 15 år. Men jag fattar det inte. Nog för att jag bara var 13 när jag tog hand om denna lille skit som sov med tuttetrasan över huvudet, älskade sin gå-stol och var rädd för helikoptrar. Det känns som igår och att jag tänker så gör att jag känner mig gammal. Så när blev jag gammal och Philip 15?

 Philip och jag träffas inte alls så mycket som vi gjorde när han vara liten och jag ung, men vi står varandra väldigt nära. Vi knöt starka band under hans första år i livet. Han var den första person som jag på nära håll fick följa under hans uppväxt. Jag bytte hans blöjor, matade honom, hjälpte honom lära sig gå, springa, hoppa och cykla. Jag lärde honom bus och skällde på honom ibland. Jag hämtade honom på dagis och vinkade till honom när han gick på skolbussen. Jag lärde honom simma och gick på bio med honom. Vi har åkt pulka och karusell, bakat och lagat mat, skrattat och gråtit ihop. Han är något speciellt min lille Philip....även om han nu inte är liten längre. 

Hans fina födelsedagstårta.

Sommarens miniweekend

I somras tog jag med mig de båda Emilie, eller var det de som tog med mig? I vilket fall så tog vi varandra i hand och for över till Köpenhamn. Vi ville komma bort så där över en weekend. Se nått annat, få lite miljö ombyte och turista lite. Köpenhamn gjorde oss icke besvikna, utan vi fick oss en grym liten weekend.  

 Emelie sitter kungligt med en bild på drottningen i handen.

En härlig kväll med kända ansikten från Karlstad. 

 God mat!

Bobler....hihi....b o b l e r. Det var väldigt roligt just då.....jag lovar.... 

Jag gillar texten 

 Emilie chillar under den danska flaggan.

På tur runt stan. Här vid gamla slottet. 

Fikapaus. Det var här vi sprang på Foppa. Grymt! 

Amalienborg...där mina kompisar bor:) 

Vacker himmel 

Fina och mysiga Nyhavn 

Rolig legostore 

Tivoli  

Här ska det spelas 

 Åk till Köpenhamn mina vänner, ni kommer inte bli besvikna!

Ny favorit serie

Sen ett par månader tillbaka så har jag en ny favorit serie. Downton Abbey. En brittisk serie som utspelar sig i början av 1900-talet. Handlingen utspelar sig på Downton, både i den förmögna lord familjen och bland tjänstefolket som jobbar för the lordship. Serien blandar historia och historiska händelser med personliga tragedier och framgångar. Jag känner något för alla karaktärer. Vissa är skapade för att man ska hata och förakta dem och andra för att förtjäna ens medkänsla och omtanke.

Sen har vi Lady Grantham som är något utöver det vanliga. Hon spelas av den fenomenala och skickliga Maggie Smith. Lade Grantham är av den gamla skolan. Å ena sidan håller hon hårt på traditioner och att saker ska vara så som de alltid har varit samtidigt som hon är brutalt ärlig och mån om att hennes nära och kära till varje pris ska må bra. Hon må vara gammal och grå, men ändå en färgklick i familjens vardag. 

 Den bästa scenen med Lady Grantham är när hon på besök hos kusin Matthew Crawley sätter sig i en snurrstol. Denna första upplevelse av en stol som rör sig får henne att bli både förvånad och arg. Matthew vill imponera lite och berättar att stolen är designad av amerikanen Tomas Alva Edison. Lady Grantham uttrycker sig då enligt följande : Why does every day involve a fight with an American?   

Älskade Lady Grantham och Downton Abbey! 

Sol, vind och vatten

I somras roade jag mig med att upptäcka Göteborg med omnejd, och gärna så friluftsaktigt som möjligt. Naturligtvis inte själv utan i gott sällskap av Clara(den rara och energiska) Inget buss eller spårvagnsåkande. Här skulle det användas äkta människorkraft. 

Första utflykten utgjordes av en paddlingstur ut i skärgården. Med start vid Önnereds brygga gav vi oss ut bland öarna. "Håll er på lä- sidan för det blåser på ganska bra idag" sa killen som hyrde ut kajakerna. Vi tänkte följa hans råd men sen blev det inte så och det fick vi betala för på tillbaka vägen. J....r vilken motvind vi fick smaka på. Ner i från tårna tog vi och kom ingen stans alls. Efter att ha tömt oss helt på våra krafter nådde vi till slut bryggan igen och kunde pusta ut. Tufft var det, men så vackert och härligt. Men nästa gång vi ska ut och paddla så ska det vara V I N D S T I L L A!  

Ön där vi tog mat- och solpaus. 

Utflykt nr. 2 var en vandring på närmare 2 mil. Torrekullaleden var en led genom skog och mark, upp och ner för backar, runt sjöar, på små stigar och gamla grusvägar.....och upp och ner för backar. Vi gick och gick, skrattade och pratade, plockade och åt blåbär. 

En liten, liten, liten groda.

Det mest fascinerande med Torrekullaleden var att den gick runt och i utkanten av ett militärt övningsområde. På vänster sida om leden satt hela tiden gula varningsskyltar med texten "Livsfarligt" Då och då hörde vi skottsalvor, men det var mest skyltarna som påminde oss hur nära gränsen till livsfara vi befann oss.   

Mellanmål mitt i blåbärsriset. 

Regnet öste ner. Men som de naturmuppar vi låtsas vara så trampade vi på med mottot "det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder" 

I vandringsboken stod det "utmed leden finns vindskydd där man kan ta en liten välförtjänt paus". Så gissa om vi var glada när vi fann ett vindskydd där vi kunde äta och torka lite. Senare utmed leden insåg vi att vi hade tagit våran paus i ett vedskydd och inte ett vindskydd. Men det gick bra det med.

Efter 6 timmar och över 2,5 mils vandring är systrarna Smuts på väg hemåt.

Utflykt nr. 3 bjöd på trevligare väder, vilket var lite förutsättning för att den skulle gå av stapeln. Vi hoppade upp på våra cyklar och for iväg ner längs Säröleden. Amundön var slutmålet men vägen dit var minst lika fin. Solen stekte och vi var glada.

Ute på Amundön gick det hästar och betade, väldigt fridfullt. 

Med knappt en människa i närheten kunde vi ligga på vår klippa och sola, lyssna på sommarpratarna, äta lunch, skratta, prata och busa:)

En underbar utflykt!