Två underbara foton

Jag fick de här två fotona skickade till mig för ett tag sen. De är från Hannas möhippa och jag bara älskar dem. Frågan är om vi på det andra fotot skrattar åt hur roliga vi ser ut på det första:)

Det var en fantastisk dag som det är roligt att tänka tillbaka på!

Min helg på EM

Torsdagen innan mästerskapet drog igång var det invigningskväll. Vi var där för att komma i stämning.

 Ida och jag tränar på att vara reporter och sur/besviken idrottare samt glad/lyckad idrottare. Det gick bra.

Sen vilade vi oss lite...

...innan det var dags för kulkvalet.

Det var häftigt att få vara så nära idrottarna. Här tyska kulstötaren Marco Schmidt. 

Anton, Ida och Erika kikar ner på uppvärmningsarenan. 

 Nu är vi redo! Nu kan EM börja!

 Mitt gäng nere i Mixed zone. 

Jag i Mixed zone.

Intervjuer i Mixed zone.

 Abeba Aregawi tog guld 1500 m. Så grymt!

 Snart dags för stavfinal. 

 Steven Lewis gjorde ett bra försök, men tog ingen medalj. 

 Lite häng nere i mixed zone. 

Nu ska mångkampen avgöras.  

 Michel Tornéus tog ett välförtjänt silver. 

Jag behöver inte säga att det var en helt fantastisk helg va:)

Jag har blivit omvänd

Jag är inte känd som någon chokladälskare. Visst kan jag ta mig en chokladbit, men det är inget jag väljer när jag har tillgång till annat godis. Jag tycker mest att jag blir slemmig i halsen av att äta choklad.

Om jag äter Marabou eller någon av de andra billiga märkena i en vanlig mataffär så upplever jag det fortfarande så. 

Men efter att jag förra veckan var på chokladprovning så har min upplevelse av att äta choklad ändrats. Choklad kan vara en fantastisk smakupplevelsen, det kan smälta i munnen och skapa allt annat än kladdighet och slem i halsen. Vi fick prova bra choklad, tillverkad med omtanke och kärlek för råvaran.  Choklad framodlad och tillagad hos små bönder på Madagaskar eller i Bolivia. Alla bitar var inte goda men de bjöd alla på en smakupplevelse och en ny känsla i munnen. 

Så det ska erkännas att jag är omvänd. Numera gillar jag choklad!

Riktiga hemlisar

Alla människor bär på hemligheter. Hemligheter som det aldrig pratas om på så sätt att människor i ens närhet aldrig bekräftar att de vet om att man har en eller flera hemligheter. Alla har dem men ingen pratar om dem eller riktigt vet vad de handlar om. Sen finns det hemligheter vars karaktär skapar förutsättningar för att sällskap kan skapas, byggas upp och växa. Hemligheter som alla ska veta om att man sitter på och gärna göra sitt allt för att pressa ur än, så att den som sitter på hemligheten får visa karaktär; att den kan fortsätta hålla på sin hemlighet. Här syftar jag till hemligheter som finns inom en orden. Igår uppdagades det nämligen att Claras pappa var med i Ordensällskapet NN. När Clara berättade om hur hennes pappa åkte på hemliga möten. Möten vars innehåll han inte ens avslöjade för Claras pappa. Oj va nyfikna vi blev när vi funderade vidare på detta. Claras visste inte ens vad NN stod för. Men efter lite googlande hade vi fått fram att NN stod för Nytta och Nöje. Ordensällskapet Nytta och Nöje. Ett ganska avdramatiserande namn som släckte våran fantasi-låga om att det skulle stå för nationens nedbrytning eller Napoleons närmaste. Nytta och nöje kändes nästan lite fjantigt...men, men...
Mest nyfikna var vi kring själva ceremoni när någon ska väljas in, för det vi inbillar oss att de har en. Är det något form av test eller bara en liten välkommen-in-i-gänget dans. Dessa frågor kommer vi aldrig få svar på, för en ordens hemlighet följer med ner i graven......
Så nu har vi ett nytt livsmission: att bli invalda i en orden. Önska oss lycka till!

Nu är det bara timmar kvar...

I min frustration att skid VM är mitt på dagarna när vi vanliga dödliga jobbar som mest så tröstar jag mig med att snart är det fridrotts EM, och JAG kommer vara där. På plats! Mitt i händelsernas centrum. 

Det är faktiskt bara timmar kvar tills det drar igång.

Imorgon kväll åker hela utstyrseln på för första gången och sen ska den sitta på till söndag kväll. 

 Lite nattlektyr så här natten innan mästerskapet drar igång:)

Han fattas mig!

Ny period och nytt projekt. Idag hade vi projektstart på jobbet och när eleverna på morgonen möttes av ett gäng tokiga Astrid Lindgren figurer så stod det ganska klart vilket projektet var. Nämligen; Astrid Lindgren. När vi för ett par veckor sedan bestämde vilka karaktärer vi skulle vara så bestämde jag mig för en sak: nu ska jag gå all in! Emil, Lotta på Bråkmakargatan, Ronja och Karlsson på taket visade sig vara populär och lite snälla och förutsägbara. Nej jag behövde en lite oväntad figur som skulle sticka ut. jag ville klä ut mig på riktigt och verkligen bli någon annan. Jag hade en grym Vildvittra-röst som liten, skulle det gå att träna upp den igen kanske? Men nja lite träligt att vara naken på överkroppen. Något som skulle kunna uppfattas fel av besökande föräldrar. Nu har jag det! Jag ska vara Skalle-Per! Tänk vad kul att få vara den tokiga och samtidigt så kärleksfulla gamla gubbe. Så fick det bli, och idag var det dags!:)

 

Skalle-Per i egen hög person:)

 En av mina underbara kollegor som Karlsson. 

Har du någonsin sett en stiligare Lilla gubben? Lite smal om halsen kanske....

Hela det glada gänget. 

Man borde klä ut sig lite oftare för himmel vad kul det är!

Snart, mycket snart...

Om 9 dagar är jag en av 800 volontärer som jobbar på friidrotts EM. Jag ska jobba i media och mixed zone. Just där ska man se till att allt flyter, och med allt menar man idrottsstjärnorna. De måste gå genom mixed zone, men det får inte ta för lång tid. Sen ska man se till att alla journalister är på rätt ställe. TV där TV ska vara, skrivande journalister där de ska vara och radio på sin plats. Ordning och reda, allt på sin plats.

Igår fick vi gå in i Scandinavium och se hur det ser ut nu när de har börjat bygga och fixa.

Hela golvet är upphöjt och större delen av mixed zone kommer att vara under golvet. 

Här ner kommer vi hålla till.... 

Arenan börjar ta form.

28 år senare....

...får jag lära mig hur man använder en hårnål. Dessa små prylar som jag i stort sett varje dag använder, har jag nu fått vet att jag fram tills nu har använt dem fel. Först blir man ju lite chockad "Vadå skojar du? Ska den sitta åt andra hållet" Sen blir man arg "Men varför har inget sagt det? Det borde ju finnas en bruksanvisning!Oh!" Sen bara skrattar man åt det "Hahaha, tänk så ofta man har satt upp håret på nytt under en dag för att de förbaskade hårnålarna åker ur...hahaha!"

Till alla er som levt i samma mörker som mig: hårnålen ska sitta som så att den buckliga sidan ska vara ner mot hårbotten. Då stannar den nämligen kvar i håret:)

It will get better!

När man dagligen jobbar med barn och ungdomar som brottas med alla möjliga typer av problem känner man ofta en frustration. En frustration över att detta lilla och unga liv ska behöva känna dessa starka känslor av sorg, uppgivenhet och vanmakt. En frustration över att de utan att själva kunna påverka sin egen tillvaro har hamnat i denna sitts. En sitts där deras föräldrar är frånvarande eller sjuka, en sitts där de känner sig utsatta eller utanför, en sitts där de ännu inte sett det vackra och bra med livet. Min frustration ligger också i att jag inte räcker till, men jag gör mitt bästa till den yttersta gräns av min kapacitet. Med förra veckans diskussion kring näthat kan jag också känna en frustration kring att människor har så lätt att ta till orda och känna så starka känslor som hat kring händelser som helt saknar belägg för det. Varför hata någon för hens kläder, uppdrag, sexuella läggning eller intresse då det över huvudtaget inte påverkar mig. Detta är för mig helt obegripligt. Att ha åsikter och tycka saker är en sak, men att faktiskt ta till handling och maila en människa hur illa man tycker om den eller säga det till den är en helt annan. Vad får man ut av att framför hat? Vad ger det mig som människa att tala om för en annan människa hur illa jag tycker om hen och till och med framföra hot? 

I diskussionen kring hat och mobbing är det skönt att se och höra att det är fler människor som är villiga att ta ställning mot än för. Nätkärleken vinner i slutändan! 

Joel Burns är en Amerikansk politiker som verkligen tog ställning för de barn som känner sig utsatta och utanför, så till den grad att de har självmordstankar. Han formulerade sig så bra och jag hoppas att hans budskap nådde ut; It will get better!  

http://www.youtube.com/watch?v=ax96cghOnY4

Du måste hitta din inre rosa värld!

Måste jag verkligen det? Har jag ens en? Jag har nämligen större delen av mitt liv, om inte hela livet, varit av uppfattningen att jag inte har en inre rosa värld. Jag har ingeting rosa i mig, ingenting alls. Jag har ingeting emot färgen som sådan men den passar inte mig, varken mitt yttre eller inre. Jo en sak har jag emot den, att den är så kopplad till den kvinnliga och flickiga könsstereotypen. 

Men nu har i alla fall en av mina fina vänner köpt mig ett par rosa trosor i present. 

Nu ska hon med tvång se till att denna färg kommer in i mitt liv. 

Mitt mål...min önskan...

....är att bli en lika fantastisk historieberättare som Hasse Alfredsson. Ingen gör det som han, ingen. 

Det kommer aldrig hända men bara jag blir hälften så bra eller nej en fjärdedel så bra som han så blir jag nöjd. För han är Lindeman på riktigt!

The master of orkidéer

Nu har i och för sig min mor varit här och med sina mörkgröna fingrar tagit i mina orkidéer vid ett par tillfällen men jag skulle ändå vilja hävda att jag är lite av en master när det kommer till just denna blomsort. Jag har fått 4 utav 5 att blomma om. 3 av dem har dessutom skjutit nya blomgrenar och 2 av dem blommar för tredje gången. Det krävs mer än tur för att lyckas med detta. Sär här med utnämner jag mig själv till en orkidémaster. 

Att mina andra blommor kanske inte alltid får än så lång livslängd och återkommande blommor tycker jag inte riktigt hör hit. Nej nu fokuserar vi på hur förbaskat lyckad jag är som orkidéägare.  

En liten årskrönika

Mitt år började på andra sidan Atlanten, och inte var som helst utan i Las Vegas.

2012 års första dag avslutades med en fotografering tillsammans med Cesar.

Innan trippen på USA:s västsida var över hade vi besökt både LA, Grand Canyon och San Francisco.

Jag fick tillsammans med Sanna och Klara för första gången i mitt liv uppleva en världscup tävling i längskidor. En fantastisk upplevelse. 

Jag blev ofrivilligt tvungen att byta arbetsplats då man valde att stänga igen Vittra Mölnlycke. Det blev ett känslosamt avslut, men helt klart bara en början på livslång vänskap med personer som Harald och Michele. 

När ett kapitel avslutas så påbörjas ett nytt. Jag fick chansen att börja jobba på Vittra Kronhusparken. Ny arbetsplats, nya kollegor och nya utmaningar.

Året bjöd på kära återseende....

...där till och med vissa valde att flytta till stan. Välkommen till Götet Bäck!

Clara fick en vandringsbok i julklapp året innan och vi gav oss ut på ett flertal minst sagt spännande och omtumlande vandringar i skog och mark. Fler lär det bli under detta året....

Som vanligt så bjöd jag på ett par foton som jag och mina vänner sedan skrattade oss kissnödiga åt. 

Goda drinkar och god mat har varit en stor och viktig del. 

I februari så förlorade jag en av de mest underbara och positiva människor jag någonsin träffat. Hon kom genom min morfar infarande i mitt liv när jag var 11 år och sedan dess har jag fått chansen att lära känna en lättsam, omtänksam, rolig, kärvänlig och genomgod människa. Varje möte med henne var en fröjd och jag känner mig så tacksam för att hon tog rollen som den "mormor" jag så gärna ville ha.     Du är alltid med mig Gunvor!

Ett regnigt midsommar firades i goda vänners lag i Grebbestad. 

Det blev precis som året innan ett antal konserter på Liseberg bl.a. Lenny Kravitz och Timbuktu. 

Mer konserter, i form av festival, blev det med de här två ystra systrarna.

Även i Karlstad blev det kära återseende. 

Sommarens utlandsresa gick till fantastiskt fina Nice. Där fick vi uppleva heta dagar på stränderna och härliga utflykter i närområdet.

Men Emelie, Emilie och jag fick inte nog med det, utan vi tog oss även en tur till Köpenhamn.

Sanna, Jacob och jag gav ut på somriga äventyr på öarna.  

Sommaren spenderades annars på cykeln, farande från ö till ö. 

Sommaren spenderades också delvis hemma i Östergötland. Hos mor och far....

....på kalas hos gamla kompisar....

...på festivaler ute i skogen...

...och på kalas hos en liten kusin som blev stor. 

Sommaren skulle dock avslutas med ett helt fantastiskt bröllop mellan min bästa kompis Hanna och hennes Roger. 

En fantastisk och oförglömlig dag i rocka billy tema.

Innan årets slut så hade även min kusin Oscar hunnit med att gifta sig, dock hemligt.

Glada fester i tidigt....

....och lite senare skede:)

Under hösten gav Nemi och jag oss ut i svampskogen, detta med stor framgång....

...som senare gav mig en seger i vårt alldeles egna "Halv 8 hos mig" Så roligt!

Årets julbak blev mer storslagen än någonsin.

Nyåret firades i Luleå där jag även fick prova på att åka hundspann. Wow vilken känsla!

2012 var år fyllt med allt det där som ett år ska vara fyllt av! Upplevelserna, minnena och erfarenheterna bär jag med mig in i 2013.