När man dagligen jobbar med barn och ungdomar som brottas med alla möjliga typer av problem känner man ofta en frustration. En frustration över att detta lilla och unga liv ska behöva känna dessa starka känslor av sorg, uppgivenhet och vanmakt. En frustration över att de utan att själva kunna påverka sin egen tillvaro har hamnat i denna sitts. En sitts där deras föräldrar är frånvarande eller sjuka, en sitts där de känner sig utsatta eller utanför, en sitts där de ännu inte sett det vackra och bra med livet. Min frustration ligger också i att jag inte räcker till, men jag gör mitt bästa till den yttersta gräns av min kapacitet. Med förra veckans diskussion kring näthat kan jag också känna en frustration kring att människor har så lätt att ta till orda och känna så starka känslor som hat kring händelser som helt saknar belägg för det. Varför hata någon för hens kläder, uppdrag, sexuella läggning eller intresse då det över huvudtaget inte påverkar mig. Detta är för mig helt obegripligt. Att ha åsikter och tycka saker är en sak, men att faktiskt ta till handling och maila en människa hur illa man tycker om den eller säga det till den är en helt annan. Vad får man ut av att framför hat? Vad ger det mig som människa att tala om för en annan människa hur illa jag tycker om hen och till och med framföra hot?
I diskussionen kring hat och mobbing är det skönt att se och höra att det är fler människor som är villiga att ta ställning mot än för. Nätkärleken vinner i slutändan!
Joel Burns är en Amerikansk politiker som verkligen tog ställning för de barn som känner sig utsatta och utanför, så till den grad att de har självmordstankar. Han formulerade sig så bra och jag hoppas att hans budskap nådde ut; It will get better!
http://www.youtube.com/watch?v=ax96cghOnY4
