En sentimental vecka

Saknad och längtan har en förmåga att växa sig starkare och mer påtaglig ju närmare hemfärden man verkar komma. Lusigt, men konstaterat. Papphammar(alltså min far)har också en förmåga att tala för mig precis hur många veckor det är kvar tills jag kommer hem och min norska lilla vän hon räknar ner hon "I dag er det bare 42 dager til vi drar hjem " Ok fint, bra att veta, tack ska du ha. Så flera olika faktorer gör att jag denna veckan har gått och blivit lite sentimental och fått hemlängtan. Jag är inte den enda, det är som att vi utbytesstudenter har drabbats av någon form av epidemi. För helt plötsligt, som att trycka på en knapp så längtade vi all hem. Det första alla börjar snacka om är mat(det självklara kulturella symbolen för ens land) Australiensarna saknar vegemite(blä) Norskan saknar sin brunost och mjölk(för hon gillar inte smaken på den här)och Danskan saknar bara öl.....:)Vi svenskar har väl mest saknat allt ätbart som har med julförberedelser att göra. Ni vet glögg, pepparkakor, lussekatter o.s.v.
Men då finns det ett helt underbart ställe som heter IKEA. Tack för Ingvar Kamprad och hans framgång det säger jag bara! För på IKEA där har de allt som en svensk kan önska sig...julmust, knäckebröd, pepparkaksdeg, glögg och Nisse hyllor ( köpte dock bara de fyra förstnämnda denna gången...) Så det själva matbehovet är i denna stund tillfredställt.
Sen finns det inga pengar i världen, eller det gör det säkert men inte tillgängliga för mig som kan flytta hit materiella saker som man saknar. Jag saknar mitt hus och att kunna öppnas dörren och kliva ut i naturen. Jag saknar även renligheten(framförallt, här har vi varit utan damsugare i 2 månader) och kvalitéen på huset. Ett fungerande rent kök och badrum utan möss och drag från fönstrena.....
Men sen kan man ju även sakna annat än materiella ting och matvaror som mamma och pappa. Jag vill krama, busa, äta, gå på långpromenad, prata, skratta och somna framför TVn med dem. Sånt är ju lite svårt över telefon....
Sen saknar jag mina vänner. Jag har fått många bra vänner här men ingen som har känt mig i 18 eller 2 år, ingen som har både skrattat med mig(eller åt mig) och tröstat mig eller skällt på mig och önskat mig lycka till, inte heller någon som har längtat efter mig. Jag saknar de vänner som verkligen känner mig, Anna Elisabeth Nordlund och varit del i processen då jag blivit jag. jag längtar efter att få krama er!Ni vet vilka ni är.

Sen saknar jag den här lilla kamraten och krabaten som helt villkorslöst älskar mig både på mina bra och mina dåliga dagar. Han är en klippa den lilla kungen!

Konstigt att jag inte börja gråta av att bara skriva allt det där....Snart, väldigt snart är längtan över.Mamma säger alltid: att det är bra att längta lite efter varandra för dåär det härligare när man ses igen. Hon är inte alls dum den där gamla Karlsson, hon vet vad hon pratar om med en dotter som inte gör annat än att flänger runt!

Kram till er alla