28 år senare....

...får jag lära mig hur man använder en hårnål. Dessa små prylar som jag i stort sett varje dag använder, har jag nu fått vet att jag fram tills nu har använt dem fel. Först blir man ju lite chockad "Vadå skojar du? Ska den sitta åt andra hållet" Sen blir man arg "Men varför har inget sagt det? Det borde ju finnas en bruksanvisning!Oh!" Sen bara skrattar man åt det "Hahaha, tänk så ofta man har satt upp håret på nytt under en dag för att de förbaskade hårnålarna åker ur...hahaha!"

Till alla er som levt i samma mörker som mig: hårnålen ska sitta som så att den buckliga sidan ska vara ner mot hårbotten. Då stannar den nämligen kvar i håret:)

It will get better!

När man dagligen jobbar med barn och ungdomar som brottas med alla möjliga typer av problem känner man ofta en frustration. En frustration över att detta lilla och unga liv ska behöva känna dessa starka känslor av sorg, uppgivenhet och vanmakt. En frustration över att de utan att själva kunna påverka sin egen tillvaro har hamnat i denna sitts. En sitts där deras föräldrar är frånvarande eller sjuka, en sitts där de känner sig utsatta eller utanför, en sitts där de ännu inte sett det vackra och bra med livet. Min frustration ligger också i att jag inte räcker till, men jag gör mitt bästa till den yttersta gräns av min kapacitet. Med förra veckans diskussion kring näthat kan jag också känna en frustration kring att människor har så lätt att ta till orda och känna så starka känslor som hat kring händelser som helt saknar belägg för det. Varför hata någon för hens kläder, uppdrag, sexuella läggning eller intresse då det över huvudtaget inte påverkar mig. Detta är för mig helt obegripligt. Att ha åsikter och tycka saker är en sak, men att faktiskt ta till handling och maila en människa hur illa man tycker om den eller säga det till den är en helt annan. Vad får man ut av att framför hat? Vad ger det mig som människa att tala om för en annan människa hur illa jag tycker om hen och till och med framföra hot? 

I diskussionen kring hat och mobbing är det skönt att se och höra att det är fler människor som är villiga att ta ställning mot än för. Nätkärleken vinner i slutändan! 

Joel Burns är en Amerikansk politiker som verkligen tog ställning för de barn som känner sig utsatta och utanför, så till den grad att de har självmordstankar. Han formulerade sig så bra och jag hoppas att hans budskap nådde ut; It will get better!  

http://www.youtube.com/watch?v=ax96cghOnY4

Du måste hitta din inre rosa värld!

Måste jag verkligen det? Har jag ens en? Jag har nämligen större delen av mitt liv, om inte hela livet, varit av uppfattningen att jag inte har en inre rosa värld. Jag har ingeting rosa i mig, ingenting alls. Jag har ingeting emot färgen som sådan men den passar inte mig, varken mitt yttre eller inre. Jo en sak har jag emot den, att den är så kopplad till den kvinnliga och flickiga könsstereotypen. 

Men nu har i alla fall en av mina fina vänner köpt mig ett par rosa trosor i present. 

Nu ska hon med tvång se till att denna färg kommer in i mitt liv. 

Mitt mål...min önskan...

....är att bli en lika fantastisk historieberättare som Hasse Alfredsson. Ingen gör det som han, ingen. 

Det kommer aldrig hända men bara jag blir hälften så bra eller nej en fjärdedel så bra som han så blir jag nöjd. För han är Lindeman på riktigt!

The master of orkidéer

Nu har i och för sig min mor varit här och med sina mörkgröna fingrar tagit i mina orkidéer vid ett par tillfällen men jag skulle ändå vilja hävda att jag är lite av en master när det kommer till just denna blomsort. Jag har fått 4 utav 5 att blomma om. 3 av dem har dessutom skjutit nya blomgrenar och 2 av dem blommar för tredje gången. Det krävs mer än tur för att lyckas med detta. Sär här med utnämner jag mig själv till en orkidémaster. 

Att mina andra blommor kanske inte alltid får än så lång livslängd och återkommande blommor tycker jag inte riktigt hör hit. Nej nu fokuserar vi på hur förbaskat lyckad jag är som orkidéägare.  

En liten årskrönika

Mitt år började på andra sidan Atlanten, och inte var som helst utan i Las Vegas.

2012 års första dag avslutades med en fotografering tillsammans med Cesar.

Innan trippen på USA:s västsida var över hade vi besökt både LA, Grand Canyon och San Francisco.

Jag fick tillsammans med Sanna och Klara för första gången i mitt liv uppleva en världscup tävling i längskidor. En fantastisk upplevelse. 

Jag blev ofrivilligt tvungen att byta arbetsplats då man valde att stänga igen Vittra Mölnlycke. Det blev ett känslosamt avslut, men helt klart bara en början på livslång vänskap med personer som Harald och Michele. 

När ett kapitel avslutas så påbörjas ett nytt. Jag fick chansen att börja jobba på Vittra Kronhusparken. Ny arbetsplats, nya kollegor och nya utmaningar.

Året bjöd på kära återseende....

...där till och med vissa valde att flytta till stan. Välkommen till Götet Bäck!

Clara fick en vandringsbok i julklapp året innan och vi gav oss ut på ett flertal minst sagt spännande och omtumlande vandringar i skog och mark. Fler lär det bli under detta året....

Som vanligt så bjöd jag på ett par foton som jag och mina vänner sedan skrattade oss kissnödiga åt. 

Goda drinkar och god mat har varit en stor och viktig del. 

I februari så förlorade jag en av de mest underbara och positiva människor jag någonsin träffat. Hon kom genom min morfar infarande i mitt liv när jag var 11 år och sedan dess har jag fått chansen att lära känna en lättsam, omtänksam, rolig, kärvänlig och genomgod människa. Varje möte med henne var en fröjd och jag känner mig så tacksam för att hon tog rollen som den "mormor" jag så gärna ville ha.     Du är alltid med mig Gunvor!

Ett regnigt midsommar firades i goda vänners lag i Grebbestad. 

Det blev precis som året innan ett antal konserter på Liseberg bl.a. Lenny Kravitz och Timbuktu. 

Mer konserter, i form av festival, blev det med de här två ystra systrarna.

Även i Karlstad blev det kära återseende. 

Sommarens utlandsresa gick till fantastiskt fina Nice. Där fick vi uppleva heta dagar på stränderna och härliga utflykter i närområdet.

Men Emelie, Emilie och jag fick inte nog med det, utan vi tog oss även en tur till Köpenhamn.

Sanna, Jacob och jag gav ut på somriga äventyr på öarna.  

Sommaren spenderades annars på cykeln, farande från ö till ö. 

Sommaren spenderades också delvis hemma i Östergötland. Hos mor och far....

....på kalas hos gamla kompisar....

...på festivaler ute i skogen...

...och på kalas hos en liten kusin som blev stor. 

Sommaren skulle dock avslutas med ett helt fantastiskt bröllop mellan min bästa kompis Hanna och hennes Roger. 

En fantastisk och oförglömlig dag i rocka billy tema.

Innan årets slut så hade även min kusin Oscar hunnit med att gifta sig, dock hemligt.

Glada fester i tidigt....

....och lite senare skede:)

Under hösten gav Nemi och jag oss ut i svampskogen, detta med stor framgång....

...som senare gav mig en seger i vårt alldeles egna "Halv 8 hos mig" Så roligt!

Årets julbak blev mer storslagen än någonsin.

Nyåret firades i Luleå där jag även fick prova på att åka hundspann. Wow vilken känsla!

2012 var år fyllt med allt det där som ett år ska vara fyllt av! Upplevelserna, minnena och erfarenheterna bär jag med mig in i 2013.

En dag i idrottens tecken

Här sitter man i soffan och snyftar och torkar tårarna över bilder på gamla idrottsprestationer. Jag kan inte hjälpa det, för när jag ser bilderna så blir minnet och känslan så påtaglig igen. Mest förundrad är jag över att idrottarna själva klarar av att hålla tårarna tillbaka där de står på idrottsgalans scen och tar emot hyllningarna. Ah ja jag gråter väll lite för dem med. Idrottsgalan är, nu när den ändå kommer på tal, den enda TV-galan värd att se. Detta då den 2013 fortfarande innehåller vissa inslag av kvalitet.

Innan jag bänkade mig i soffan så var jag på kick of för volontärer till friidrotts EM 2013. Jag har nämligen både ansökt och blivit antagen till detta. Jag ska ingå i media gruppen och jag fick idag veta att jag kommer spendera mina arbetsskift i mix zone. Jag, journalisterna, fotograferna, kameramännen och framför allt idrottarna. Bara vetskapen om att få vara nära alla dessa storheter gör mig barnsligt lycklig. Om 6 veckor är det dags, då smäller det, för då går Friidrotts EM 2013 av stapeln i Göteborg.